Nu börjar vi älska dig mer
Din kropp är på duken
Som jag målade på golvet
Nu väntar du
Som drogen, som förändringen i smärtan det pågår så länge
Och åh
Nu gör det ont på värsta sätt, nu när du är borta
Det är så fel
Det är så fel
Om jag kunde ta dig någonstans
Jag skulle ta dig till den mörkaste platsen
Sprid ut dig i konstformer, beundra horan
Skönhet på olika sätt, dina händer på tavelramar
Dina ögon i glaset bär ditt ansikte som en mask
Nu börjar de älska dig mer
Ett galleri av din skönhet, utan kostnad vid dörren
Som du väntar
Som drogen, som förändringen i smärtan det pågår så länge
Och åh
Nu gör det ont på värsta sätt, nu när du är borta
Det är så fel
(Det är så fel) och ner under dina ådror torkar dina tomma ögon
Jag tappade kontrollen
Ditt ansikte är blekt, din kropp är kall
Och nere
Dina ådror rinner, torka dina tomma ögon
Jag tappade kontrollen
Ditt ansikte är blekt din kropp är kall (ditt ansikte är blek din kropp är kall)
Vänta
Som drogen, som förändringen i smärtan det pågår så länge
Och åh
Nu gör det ont på värsta sätt, nu när du är borta
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Det är så fel
Escape the Fate's razzia in i det skuggiga djupet av förlust och besatthet når ett känslomässigt crescendo med 'Cellar Door'. Inbäddat i de hemsökande melodierna och gripande skriken, avslöjar detta nummer en skrämmande berättelse som drar i lyssnarens innersta rädsla och fascinationer.
Denna utforskning dyker inte bara ner i ångesten på ytan utan avslöjar också en labyrint av metaforisk rikedom. Med en analytisk lins framträder den sanna essensen av 'Cellar Door' och målar en berättelse om kärlek, konst och det makabra genom sin suggestiva lyrik.
Låten startar med en scen som liknar en gotisk roman - 'Vi går genom dörren'. Denna otäcka passage sätter scenen för en resa genom sorg och fixering. När de inledande raderna utvecklas kastas lyssnaren in i en sovrumsscen av en tragedi, en relik av kärlek som nu är livlös.
Detta bildspråk arresterar inte bara sinnena utan lockar oss tyst att utforska djupet av ett sinne belastat av förlust. 'Källaren' spelar en dubbel roll, som möjligen symboliserar både ett gömställe för det förbjudna och ett undermedvetet område där de mörkaste hemligheterna lagras.
'Din kropp är på duken som jag målade på golvet' - dessa ord sammanfogar den dödliga kärlekens och konstens rike i en oroande famn. Ämnet förevigar sin förlorade kärlek inte genom livet utan genom döden, vilket betyder en oförmåga att skiljas från den älskade.
Denna sammanslagning drar en övertygande parallell mellan dödens varaktighet och konstens varaktiga natur. Låten utmanar våra uppfattningar om skönhet, omvandlar det makabra till ett spökande mästerverk som beundras och paradoxalt nog älskas.
Hänvisningar till 'drogen' och den kvardröjande smärtan antyder en potent allegori för beroende - en längtan efter något som förstör även när det tröstar. Jämförelsen visar den destruktiva naturen av att hålla fast vid minnen som, även om de en gång var euforiska, nu fångar den sörjande i en oändlig cirkel av smärta.
Kärnan i låten vikar på den råa kanten av mänsklig sårbarhet när den står inför outhärdlig förlust; det likställer den avlidne med ett narkotika, en symbol för de giftiga relationer som vi ibland hårt håller fast vid.
I ett återkommande musiktema upprepar 'Cellar Door' spökande fraser som understryker sorgens olösta melodi. Upprepningen av 'Det är så fel', som en torterad refräng, vittnar om den obevekliga hemsökelsen av huvudpersonens psyke.
Denna musikaliska loop, ungefär som det orubbliga greppet i låtens sorgsna berättelse, säkerställer att lyssnaren är snärjd i samma cykliska misär som plågar sångaren.
På sin yta kan låten helt enkelt resonera som en klagan om förlust. Den skalar dock på ett smart sätt tillbaka lager för att avslöja en kommentar om den ofta sjukliga mänskliga fascinationen av skönhet i döden och hur långt sorg och besatthet kan korrumpera den mänskliga upplevelsen.
Med varje vers och refräng väver Escape the Fate en berättelse som kretsar kring den känsliga balansen mellan att fira en förlorad kärlek och att gå in i en avgrund av eländig besatthet. Däri ligger en varnande berättelse som varnar för de outplånliga linjer som konst kan etsa på själen, särskilt när den drivs av sorg och iver.